Steel guitar och en tvåa mjölk

Det är något med country. Något om att vara på väg. Pappa som trycker in ett kassettband i bilradion och man håller i fodralet, tittar på kvinnan med det stora blonda håret och de röda läpparna. Hon heter Lynn eller Kikki eller Dolly eller något och hon sjunger om att vara på väg, ofta bort från något eller någon, ibland att vara på väg hem. Alltid längtan, medan det torra gräset och Viskan och de vita strecken på asfalten bildar sin egen country på andra sidan bilrutan.

Där sitter vi, blickarna riktade åt samma håll, och det är just där som man skulle kunna hitta en glipa i vardagen, något som lyser igenom, något jag skulle vilja fråga. Som han kanske skulle vilja berätta. Men kvinnan som sjunger och steel guitaren som letar sig in i hjärttrakten någonstans tar över och volvon kryper in under järnvägsbron, vi kommer ut och ser bensintappen ligga där i slutet av backen, vattnet som forsar långt där nere, arbetarbostäderna till vänster, snart skogen till höger, där det alltid drar kallt om smalbenen när man cyklar på sommaren, en fuktig, dyig doft. 

Glipan försvinner och han svänger in för att handla något han glömt och man sitter kvar i bilen med nyckelknippan dinglande i tändningslåset, så att Dolly, Lynn eller Kikki kan sjunga vidare medan han köper en tvåa mjölk och pratar med någon hemifrån gatan i lysrörsljuset utanför entrén. Sen får man hålla mjölkpaketet i famnen den sista biten hem. Rita ett osynligt hjärta i kondensen. 

Glipan är borta, ingen som sade något, ingen som frågade. Men vi har iallafall countryn.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: