Alla kan bli något litet – tankar väckta över en helt vanlig öl

På vår skola har vi en slogan att ”alla kan bli något stort”. Skolan ett första steg på vägen mot dina drömmars mål, någonstans där du kan stanna och vinka ned till de andra: ”Hallå, här är jag! Se, jag lyckades!”

Nog ligger det i tiden, en tid då självförverkligande har blivit ett självändamål. En tid då alla ska vara sin egen entreprenör, bygga sitt eget varumärke, sälja sitt namn, sälja sin själ.  

Men utöver dessa faustiska förhandlingar, finns, får man förmoda, en annan medvetenhet i valet av yrke, som inte bara rör det egna egot, utan också drömmen om att göra gott, kanske som advokat, som läkare, som journalist. Jag hoppas det. 

Men kan man inte få bli något litet då? Något helt vanligt? Sitta med små siffror på ett kontor, vara en mellanhand, ett vårdbiträde. Vara en kugge i maskineriet. Kan man få lov att nöja sig med det? Känna tillfredsställelse i att göra ett bra jobb, att vara behövd? Inte behöva förändra världen. Ha rätt att bli något litet.

Hos de romerska poeterna märks ett annat ideal än det nutida. Horatius talar om aurea mediocritas, den gyllene medelvägen, som varken innebär armod eller den avund som kan väckas av ett vidlyftigt leverne. Ovidius menar med sitt bene qui latuit, bene vixit att ett liv undan det offentliga är ett gott liv. Ingen av dem ägde ett instagramkonto där de basunerade ut livets härlighet, selfies med kattöron eller hur de tar nästa steg i karriären (selfie med Maecenas). Fast Horatius skrev visserligen om sitt diktande: Exegi monumentum, aere perennius (Jag har byggt ett monument, mer varaktigt än brons) och Ovidius hamnade å sin sida mitt i världens sexskandal – kanske visste han alltför väl vad han talade om när han önskade sig ett liv i aurea mediocritas.

Själv har jag torkat skit och pillat ut snorkråkor åt folk, ringt färdtjänst och hållit deras cigg så att de kunde röka den utan att stressa. För att de inte kunde själva, för att de behövde någon som gjorde det åt dem. Kanske är det det viktigaste jag har gjort. 

Idag arbetar jag med kunskap och visst vill jag att ungdomarna ska nå sina mål, och jag gläds åt deras framgångar när de skriver och berättar eller när de kommer fram på stan och talar om vad de pluggar eller jobbar med. Det värmer inombords när jag ser att det gick bra, de har det bra. Några kanske tar en omväg till drömmen, hittar en ny dröm på vägen, eller en plats bara, där de är trygga och där de behövs. Det värmer lika mycket. 

Men de gånger jag känner sann tillfredsställelse på jobbet, är när en elev läser något, formar en egen tanke kring det, inser att det handlar om hennes liv också. Meningsskapandet. Att finna sin plats, inte bara yrkesmässigt, utan som människa. Det är stort.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: