De första reaktionerna

Inlägget är tidigare publicerat på Debutantbloggen:
https://debutantbloggen.wordpress.com/2020/06/11/de-forsta-reaktionerna/

Boken är ute, den finns och lever sitt eget liv nu. Nu är den inte bara min. Och jag som har varit så orolig att folk därute ska tycka att hur kan jag säga det där om min pappa, men så blir det liksom lite tvärtom. Kärleksbombning istället. 

Folk som säger att det är fint, att de har gråtit, att de känner igen sig, har varit med om samma, att jag är modig, att det är viktigt det jag skriver. 

Det gör mig så himla glad att det ringer en främmande kvinna (vad är oddsen att jag svarar?) och talar om att min bok verkligen behövs och att hon skulle vilja få tag på den och vi kommer överens om att jag ska lämna in ett exemplar i fotobutiken i stan, där hennes dotter kan plocka upp den senare. Och det gör mig så himla glad att människor stannar mig i korridoren på jobbet och gratulerar och säger att min bok har kommit med posten nu och att de ska läsa den så fort sommarlovet börjat. Och en elev som har läst artikeln om mig i lokaltidningen, som skriver i chatten på lektionsmeetet att det här kanske är lite utanför ämnet, men ska du inte säga något om din bok? Och jag säger att det finns en bok som jag har skrivit och att den handlar om mig och min pappa och hans alkoholproblem och att jag tror att det behövs att man pratar lite mer om sånt där, och eleverna ler uppmuntrande bakom sina skärmar och muteade mikrofoner och någon har redan beställt den och allt. Jag tror nästan inte att det kan bli finare. Så skriver en annan elev i ett meddelande att hen också har läst artikeln och att hen vill läsa min bok, och det gör mig så himla, himla glad att hen skriver, men samtidigt så in i hjärteroten ledsen, eftersom hen också skriver att hen har liknande erfarenheter. Och man vill bara skicka en gigantisk, omhuldande och mjuk digital kram och fluffiga kattungar och en massa hjärtan på det och säga att allt blir bra, men vet att det nog inte blir det, för det blir det sällan, bra. 

Men jag vågade säga, och nu vågade hen säga och bara det är ju kanske åtminstone lite, lite bättre än innan. 

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: