Papputar

Inlägget har tidigare publicerats på Debutantbloggen:
https://debutantbloggen.wordpress.com/2020/05/28/papputar/

Jag lyssnar på Lundströms bokradio och Otto Gabrielsson, om hans bok Vildhavre. Det är ett brev till hans pappa, den store kulturmannen Jörn Donner, som i sin egen bok, Mammuten, kallar sonen för ett misstag, vilket blir en igångsättare, inte minst av skrivandet av den här boken. Det finns mycket jag kan känna igen mig i av det Gabrielsson berättar, även om min egen pappa inte direkt var en stor kulturpersonlighet. Men pappans frånvaro, oavsett av vilken anledning han inte är nåbar, den är densamma. 

Min pappa har aldrig uttryckt att jag varit oönskad, utan det har varit hans beteende som fått mig att känna mig bortvald. Däremot har jag letat och funnit tecken på omsorg. Jag ställer mig frågan i min bok – har han älskat mig? – och hittar vad jag tror är bevis på att han ändå kunde älska, kanske också mig. Ett slags kärlek, i tafatt handling.

Gabrielsson slutar aldrig att längta, släpper inte taget, för om han gör det, släpper taget, så kommer pappan att låta honom, och det gör ont. Själv började jag hålla pappa på avstånd, akta mig för att älska honom. Därför att hans beteende i mina ögon var ett avvisande. Att blotta sin önskan att bli älskad är att riskera att bli avvisad, en grundläggande skräck för en normal homo sapiens. Därför beundrar jag dem som vågar visa att de behöver andra, deras erkännande, deras kärlek. 

Marie Lundström spelar upp en gammal intervju med Donner och sonen lyssnar, förstår ändå, vad pappan är formad av. Det är inte bittert, man behöver inte döma. Och det har jag också kommit fram till i min egen bok. Jag dömer inte min pappa, och det hoppas jag att de som läser inte heller gör. Jag försöker förstå, försöker se det som kan ha skapat pappan som han blev. Saker i hans barndom, i hans arv, i hans motgångar. Inga ursäkter, eller fråntagande av ansvar. Men förståelse. Och när man skrivit om det jobbiga, så har man liksom “slitit ut” det, för att använda Gabrielssons uttryck. Då har man varit igenom det, då känns det inte lika starkt. Och man kan se det andra också. Det är ett slags sorgearbete. Något har stillnat.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: