Sno

Inlägget är tidigare publicerat på Debutantbloggen:
https://debutantbloggen.wordpress.com/2020/07/02/sno/

En vän hörde av sig för att berätta att hon hade läst min bok. Hon återgav några formuleringar som särskilt hade fastnat hos henne. Ett par av dem har jag delvis lånat från låtar med Johnny Cash. Den här första, Hurt, är egentligen en cover på Nine Inch Nails original, men låten förknippas nog snarast med Cash. En av stroferna:

I wear this crown of thorns
upon my liar’s chair
full of broken thoughts
I can not repair.

Och så sjungs det om

my empire of dirt

I pappaversionen blir det:

Nu sitter han på sin ljugarbänk
en tron för hans skitiga rike.
Törnkransen på
tankarna trasiga
[—]

Men där Cash/Nine Inch Nails visar insikt om vad han har skadat, lyckas pappan i min version hålla insikten ifrån sig. Han kan eller vill inte ta in vad han har skadat, utan förfäktar sin sanning. Och ljugarbänken är ju ett lite annat koncept än ”liar’s chair”, som jag tror kommer från Bibeln. 

Folsom Prison Blues  går fångarna och längtar ut, lyssnar efter tågvisslan på håll och drömmer om friheten. Pappan i Stillna har inte skjutit någon i Reno. Han bär på sitt eget fängelse och jag tror att det är ord som kan ta honom ut därifrån. Han lyssnar också efter vad ångvisslan lovar honom. Löften om frihet. Löften om förlåt. Och jag lånar den bilden.

För man får sno. Låna. Låta sig inspireras. Romarna gjorde det från grekerna genom sitt imitatio et aemulatio, vilket innebar att de inte bara tog efter sina kulturella förebilder, utan de gjorde det till sitt eget, något romerskt. Catullus överatte Sapfos Fragment 31 och lade till en egen strof om sysslolöshetens fördärv. Vergilius skrev på uppdrag av Augustus det romerska nationaleposet Aeneiden, med Iliaden och Odysséen som uppenbara förlagor. Shakespeare snodde Romeo och Julia från berättelsen om Pyramus och Thisbe. 

Men man behöver göra det till sitt eget, om det inte ska bli plagiat. Säga det på sitt eget sätt, med sitt eget perspektiv.

Sonja Åkesson som tar Ferlinghettis Autobiography och gör beatniken till en hemmafru, som istället för att springa ut och sträcka handen genom skymningshimlen, skyndar sig hem för att inte bränna vid potatisen.

Eyvind Johnson som i Strändernas svall gör den mångförslagne Odysseus till en riktig människa med tvivel och ånger och hat och rädsla. Han får det också att handla om samtiden och det 1946 nyligen avslutade kriget. 

Man snor stilen, snor handlingen, snor en biperson, snor en bild. Snor och ändrar och lägger till. 

Trent Reznor från Nine Inch Nails lär, enligt Wikipedia, först ha tvivlat på Cash förmåga att förvalta låten, men senare ha uttalat sig om låten som en f.d. flickvän, som gått vidare och nu lever sitt nya liv. När Johnny Cash sjunger texten ges den en annan innebörd, då vi tolkar den utifrån hans liv, de relationer han har haft, som ett slags bokslut så här i efterhand. Det är avskalat, uppriktigt, oförställt och med en skör skönhet som jag ärligt talat vill ska färga av sig på mina dikter.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: