Vägen

Inlägget är även publicerat på Debutantbloggen:
https://debutantbloggen.wordpress.com/2020/01/02/vagen/

Hur hamnade jag här? På Debutantbloggen? Med en diktsamling på väg ut?

Under många år skrev jag inte skönlitteratur alls, bara vetenskapligt. Grammatiskt korrekt och med svåra ord och bisatser på rad, ibland inuti varandra. Sedan var det nog bloggandet som gjorde det. Jag startade en blogg, mest för att testa, så att jag kunde ge mina elever i uppgift att skriva blogg. Men någonting tändes i mig igen, något som inte kunde ges plats i ett yrkesmässigt eller vetenskapligt skrivande. Det blev något som mest liknade krönikan i stil, ibland reportaget, något som jag utvecklade mer när systern och jag skapade en reseblogg, där vi skrev både längre reportage och kortare inlägg om allt ifrån antikens ruiner till bikinibryderier på chartersemestern.

Idén att skriva en roman tog form och jag gick ned i tjänst för att skriva och, kanske framför allt, för att undvika att bränna ut mig. Kort därpå dog min bror och kaoset inuti och utanpå fick mitt romanfrö att ligga bara. Men jag skrev, jag skrev dikter. Jag skrev om sorgen och minnena; vissa kallar det terapi, men det var mer ett sätt att förklara tror jag. Ett sätt att gestalta sorgen. Kanske var det terapi.

Romanen låg i min gamla PC och pockade på uppmärksamhet, och någonting som liknade skrivro kom tillbaka. Då dog mina föräldrar och ännu en nära släkting. Mina lediga skrivarfredagar fylldes omigen av begravningsbestyr, av tömning av bohag, av bouppteckningar. I brevlådan kom reklam för gravstenar. Skrivandet blev allt mer fragmentariskt, men det fanns något där som liknade dikt.

När jag tittade närmare på mina texter, såg jag att det fanns berättelser där, vissa av dem kunde bli till noveller, Så noveller blev det. Några hamnade i antologier, andra hos Tidningen Skriva. Och det blev mer dikt, både om sorg och om andra erfarenheter, det som format mig. Som för så många andra visade det sig handla om relationen till föräldrarna. 

Det blev ett slags berättande dikt, en svit om min pappa och mig, om hur hans sjukdom, beroendet, lärde mig att alltid vara beredd, att hålla allt på avstånd. Löftena, besvikelsen, skammen, hoppet – allt håller man på avstånd. Det handlar mina dikter om. Och jag letar svar, förklaringar som vi aldrig får av den som inte kan formulera sin smärta. Jag hoppas att det är det jag gör, formulerar min egen smärta. En av mina största fasor är att jag inte ska kunna just det.

Nu är jag här, på andra sidan om en massa dödsfall, med andra texter än dem jag trodde att jag skulle skriva, på en krokigare väg än den jag tänkt mig. Och den ledde den mig hit, till Debutantbloggen. Med en diktsamling på väg ut.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: