Krångel och feelgood

Ibland behöver man pröva något nytt. Ibland räcker det med ett nytt läppstift som säger att kolla på mig, jag är en sån här kreativ och smart Jessica Gedin-kind-of-gal, ibland behövs det en buggkurs. Ibland en ny och vackrare väg till jobbet, ibland något obekvämt, som en genre man inte är van vid. Jag lät buggkursen vara (läppstift har jag så många) och bytte ut mitt eget feelbad mot feelgood (eller något som iallafall liknar feelgood) i form av Sylvia Lidén Nordlunds första bok om Mia, Allt det du måste. För om nu genren känns lite ovan, så var det skönt att boken är skriven av någon bekant – just Sylvia delade jag novellantologi och släppfest med för några år sedan (30 nyanser av saknad), och hon har skrivit ytterligare två böcker om Mia, varav den tredje precis är på gång ut.

Nåväl, vi möter Mia, förskolläraren. Hon lider, visar det sig, av utmattning, försöker så mycket på jobbet, med maken och med dottern, oroar sig för mycket över hur andra har det, över att göra rätt, att vara till lags, att det till sist brister.

Vi är nog många duktiga kvinnor därute som inte kan låta bli att hålla på tills vi går sönder lite. Eller mycket. Se mig då, när jag är så bra på mitt jobb, när jag bakar så gott fika, när jag sminkar mig så fint, när jag är så här snygg utan att sminka mig, när jag är världens bästa mamma, när jag skiljer mig så smidigt etc. etc. Även om just familjefällan inte är mitt kompetensområde, så kan jag känna igen mig i mycket. I allt det som förväntas av en, som man till sist bara vill spy på och gå åt andra hållet. Bli en som krånglar, kanske bara för att krångla, att säga fuck you, jag kan väl vara så här också om jag vill (fast något FU skulle det visst aldrig bli).

Eller åtminstone kyssa någon random snygg Ola på en matlagningskurs lite oansvarigt sådär. Som Mia. (Även om Ola visar sig vara en helt vanlig snubbig snubbe som hellre vill vara ihop med Veronica).

Mia kör dock den smarta och eftertänksamma vägen. Börjar kommunicera med bitch-Solbritt på avdelningen, förstå hennes perspektiv. Och det är ju rätt klokt egentligen, även om jag gillar Mia när hon bitchar tillbaka och hötter med näven. Önskar sig en kniv i Solbritt. Eat this, Sol-bitch, liksom.

Men allt det du måste, det är ju inte det Mia tror att hon måste, utan det hon måste för egen del. En röst som växer sig starkare inuti, som säger att hon måste ändra på något. Den rösten vi alla antagligen hör när vi sitter fastskruvade i något som vi inte har valt, eller inte förstod att vi valde när vi sade ja. Kalla det livkris, kalla det hormonsvängningar, kalla det personlig utveckling. Kalla det livet bara, och att man har ett val, och inser att man faktiskt kan välja om, senare. Men då måste vissa andra måsten tystna. 

Jag hade nog önskat mig att Mia skulle balla ur lite mer. Kyssa lite fler Ola-typer, hälla lite mer tomatsås på Ola-typerna när de står och håller på med någon Veronica på matlagningskursen. Ta fram en Gorby’s fryspirog åt maken som verkar ha sitt genustänk från bronsåldern. Micra den kan han göra själv (eller kan han det?). Men istället låser Mia in sig på WC med sina ångestattacker, som vi gör lite till kvinns sådär, istället för att stå där och gapa med tårarna och snoret och fulgrinet, precis som gud hade avsett. Eller gud och gud, men som det var menat. 

Jaja, hursomhelst. Jag förstår Mia. Precis som hon, så tänker jag oftast efter lite för mycket innan jag säger ifrån, och plötsligt är chansen borta. Man går därifrån som om det var OK att bli lite trampad på, det var ju inte som att det var någon viktig som kom till skada ändå.

Men Allt det du måste verkar iallafall funka som feelgood, åtminstone på mig. Och visst känns den lite skönare än en buggkurs.